Något jag skrivit
Känslan av att krympa, bli mindre och mindre tills ingen ser en, tills folk tror man är en myra och har ihjäl en.
Jag stod där uppe på klippan och kollade ner.
Nu eller aldrig. Det visste jag. Hoppade jag... skulle allt ta slut. Allt. Alla känslor skulle stängas av, alla minnen explodera till ingenting.
Nu eller aldrig. Det visste jag. Hoppade jag... skulle allt ta slut. Allt. Alla känslor skulle stängas av, alla minnen explodera till ingenting.
Det lät så lockande. Allt skulle bara vara borta, allt skulle bli perfekt för alla andra.
Men... ändå... Paniken som borde komma, när man sjunker, när man kollar upp, när man vet att nu är det över? Skulle jag klara det?
Tanken fick mig att ta ett steg tillbaks, samtidigt som ett par ögon, som var lika blå som himlen en sommardag, blixtrade förbi, och jag hajade till.
Juste. Hon. Hon som fått mig att flyga, hon som fått mig att krympa. Hon som fått mig att skratta, hon som fått mig att gråta. Hon som fått mig att kasta ut brorsans gitarr genom fönstret.
Hon som jag älskade mer än något annat.
Är jag helt hundra på det här?
Borde sluta nojja.
Om man ändå kunde ringa någon "superbillig nummerupplysningstjänst" och fråga om man skulle hoppa, vad som hände när man dog.
Jag tog steget framåt igen, och kollade ner, trodde jag skulle tippa över.
Kanske borde låta vågorna få mig, äta mig levande? Det fanns inte mycket att stanna för, egentligen. HON hade skrikit att hon hatat mig, att jag inte var värt något, att jag var så jävla patetisk.
Vad var hon då, egentligen?
Patetisk som jag var bad jag henne att stanna, lovade en massa saker, försökte förstå vad jag gjort.
Patetisk som jag var bad jag henne att stanna, lovade en massa saker, försökte förstå vad jag gjort.
Uppenbarligen var hon bara less på mig, ville slippa.
Ilsken som jag var sparkade jag till en sten som for iväg flera meter ovanför vattenytan innan jorden drog tillbaks den och den föll med ett svagt plask i vattnet.
Så enkelt skulle det vara. Om jag inte kämpade emot. Så enkelt.
Jag kollade upp, fattade inte att tårarna föll förrän vinden fick mitt ansikte att frysa. Jag såg inom mig en minnesbild, Hon, när hon skrattade och var glad.
Den lyckligaste dagen i mitt liv.
Jag log svagt och tog ett steg rätt ut i ingenting, gladdes åt känslan av att falla. Det var inte farligare än Fritt Fall.
Det sista jag tänkte innan jag kom till vattenytan var "Jag är över dig. Jag behöver dig inte. Du betyder ingenting. So long."
Kommentarer
Trackback
